måndag 2 november 2009

Ost blir min sista last

- detta skrev jag i min facebookstatusrad härom veckan. Min mamma tyckte tydligen att det var mycket roligt.

Jag är naturligtvis inte säker på att ost är det här på jorden jag är mest känslomässigt bunden till. Men av sånt som jag betraktar som laster hos mig själv så är väl oförmågan till veganism en av de mer konkreta. Att inte ha kött i livet är lätt. Fisk har jag mest hanterat med ett dag-för-dag-perspektiv. Det är inte jobbigt att inte äta fisk idag men det är jobbigt att tänka att man aldrig mer kommer att göra det. Det har också resulterat i att jag faktiskt har ätit fisk ett par gånger under min vegetarianism. Med mycket gott samvete ska sägas. Det rör sig kanske om enstaka gånger då jag blivit bjuden på det samt några gånger när jag underlättat mitt föräldrahems matplanering betydligt. Jag uppskattar fisk väldigt mycket, de få gångerna jag äter det. Får jag frågan om ifall jag äter fisk brukar svaret dock bli "helst inte". Inte för att det egentligen är sant. Mest handlar det om att jag inte vill sänka ribban för fiskätande hur mycket som helst. Lite restriktivitet vill jag ha kvar.

Sen kan man ju fundera på ifall veganism är det mest etiska i alla avseenden och så vidare - fast ofta är invändningen byggd på ett "om alla vore veganer..." - vilket inte är fallet.

Veckans veganhöjdpunkt:
Blåbärssoyghurt med müsli. Men nu är paketet slut.

1 kommentar:

  1. Jag håller med- Nu äter jag iofs allt, då och då. Men det som skulle vara svårt, det är osten.
    Resten skulle ju gå. Om jag bara ville.

    (Kanske inte just nu mitt i vitaminåterhämtningen)

    SvaraRadera